(3:47, 19/5)
Jag inser att mitt föregående inlägg inte lät så glädjestrålande som man kan tycka att det borde gjort... ;) Men det finns som ni förstår många anledningar till det - en är garanterat sömnbrist.
Uppenbarligen anstränger jag mig inte särskilt mycket att ta igen sömnen - då hade jag ju sovit nu. Men hur skulle jag kunna veta att Pyret (namnet är inte riktigt fastställt - men det är bra nära) skulle välja den här sovstunden till dygnets längsta? Det vet jag ju inte förrän nu när han ändå tänker vakna och vara hungrig snart - så jag kan verkligen inte se poängen med att sova just nu. Tanken är därför att vänta tills han vaknar och vill ha mat - ge mat och sedan hysta över honom på sambon som får lugna ner honom och sannolikt byta blöja. :)
Men det jag egentligen ville skriva om var ju förlossningen - så antingen kan ni fortsätta läsa eller så låter ni bli. Det lär nog bli ganska generöst med detaljer. Dessutom kommer inlägget att bli jääääätte-långt!
(18:05, 19/5)
Som jag misstänkte så vaknade Pyret - men nu försöker vi igen. Nu har han precis somnat.
Vad det gäller förlossningen så var sambon hela tiden lite tveksam till hur han skulle klara av sjukhusmiljön, att jag skulle ha ont och även att det sannolikt skulle vara en del rödfärgade kroppsvätskor... Så som back-up så bad jag en av mina bästa vänner att vara med vid förlossningen. Det gick väldigt bra! Min teori är att det även hade en något lugnande effekt för sambon att veta att där fanns någon för mig om utifall att. Så slutresultatet blev att jag hade två personer med mig som hjälptes åt att serva med dricka, massera ryggen och vara allmänt uppmuntrande. För mig var det guld värt!!!
Som jag skrev i det förra inlägget så började sammandragningarna vid 22:30-tiden på torsdagkvällen (14/5), de höll i sig hela natten och när vi blev nedskickade till förlossningen från bedömningsmottagningen så hade det gått över i värkar. (Iaf om man ska tro min förlossningsjournal - etablerade värkar 12:37).
Under natten med sammandragningarna så började jag använda TENS-apparaten som jag hyrt för ändamålet. Det fungerade ganska väl för mig, fast jag hade lite svårt att få tillräcklig lindring av det då jag framför allt hade känningar på framsidan (nedre delen av magen) och anvisningarna till apparaten sa att man skulle fästa elektroder både på framsidan och baksidan. - Tydligen är man känsligare i ryggen än i ljumskregionen vilket gör att stimuleringen inte blir tillräckligt hög för att lindra på framsidan.
Men tillbaka till förlossningsavdelningen - sambon och jag blev invisade i ett intagningsrum och efter en stund dök vännen upp. Jag hade svårt att sitta ner utan gick fram och tillbaka eftersom det helt enkelt kändes bättre - det var dock ingen höjdare när även den här barnmorskan ville att jag skulle sitta ner på britsen och ta ett CTG... Någon tog även mitt blodtryck - 169/93 - wow! aldrig någonsin har det legat så högt - man kan nästan tro att kroppen blir stressad av förlossningsarbete... :P
Efter en stunds väntan blev vi invisade på ett förlossningsrum - för uppenbarligen var det något på gång... Sambon blev lite nöjd när vi fick rum 5 (5 är favoritsiffran) ;).
Här börjar mina minnen bli lite - vad ska man säga - dimmiga... framförallt tidsuppfattningen var helt ur led. Så jag har förlossningsjournalen som hjälp i skrivandet... Eftersom vi kom mitt i lunchen så fick vi träffa ett gäng olika barnmorskor och undersköterskor. Men vid klockan 14 (borde det varit) så gick kvällspasset på och det team som var på plats för oss det mesta av tiden kom in och presenterade sig. Jag skäms lite över att jag inte har någon aning om vad de hette - men just då brydde jag mig faktiskt inte så mycket.
Värkarna var tydliga och ganska smärtsamma emellanåt, och redan på intagningsrummet fick jag TENS-plattor på bara framsidan vilket var jätteskönt. Speciellt basstimuleringen kändes mycket behaglig, jag hade lite svårare att hitta rätt med den högre nivån som användes vid värkarna - men det var fortfarande väldigt skönt. Sen satte vi igång med lustgasen - jag vet inte riktigt vilken effekt som var tydligast av lustgasen - men det psykologiska i att vara fokuserad på andningen under varje värk tror jag spelade väldigt stor roll.
På grund av att Pyret stannat så länge i magen så ville barnmorskan hålla extra mycket koll på hur han mådde, detta innebar att jag var uppkopplad mot CTG nästan hela tiden - lyckligtvis kunde jag ändå vara uppe och röra på mig.
Regelbundet under eftermiddagen kontrollerades hur mycket jag öppnat mig och själva öppningsskedet gick ändå ganska snabbt framåt - tills vi nådde 8 cm... Där låg vi kvar ett tag och då tog barnmorskan hål på fosterhinnan och vattnet flödade (vid 16:10). Då satte öppnandet igång igen! Här sattes även skalpelektrod på bebisen, vilket gjorde att jag fick skilja mig från TENS-apparaten.
Vi nådde sedan en ny platå när jag var i stort sett helt öppen, men bäbisen inte var så sugen på att ta sig neråt (ca 19:30). Då ville barnmorskan att läkaren skulle kontrollera att bebisen låg åt "rätt" håll (=vanligaste hållet) i förlossningskanalen. Det är nog det enda möte med förlossningspersonal som jag känner var ganska dåligt... Men det var nog mycket för att jag verkligen inte ville ligga ner eftersom det gjorde så ont i ryggen, och att bli ultraljudsundersökt när det värkte på framsidan var inte heller någon höjdare...
Det var här någonstans vid 19-20-tiden som jag kände att huvuddelen av orken tog slut. Jag började seriöst misströsta på att det skulle bli någon bebis... Här tar mina tydliga minnen egentligen slut... Jag kommer ihåg att jag försökte undvika att ligga ner i sängen så mycket som möjligt, jag var uppe och "vaggade" på golvet, stod på knä i sängen och satt på pilatesboll. Jag vet att jag vid upprepade tillfällen upplyste sambon om att jag inte orkade mer...
Vid kl 21 var det sedan åter dags för skiftbyte och nu fick vi ett nytt team som skulle hjälpa mig/oss. Det första intrycket för mig var inte något speciellt - helt ok. Men sambon och vännen som var med var inte så nöjda med att få instruktioner om vad de skulle göra när de redan gjort det i ett flertal timmar... :P (Men det var inget som jag direkt uppfattade då...) Jag kommer ihåg att när barnmorskan som skulle gå kom och sa hejdå sa hon att hon skulle hålla utkik efter vår webbis så att hon skulle få veta resultatet.
Den nya barnmorskan - Irina - föreslog ganska snart att vi skulle sätta s.k. sterila kvaddlar i ryggen på mig för att lindra smärtan där. Visst - varför inte? Och jag tror faktiskt att det fungerade riktigt bra. Enda problemet var att jag då kände smärtorna tydligare på framsidan istället... Oh well... Det var i alla fall lite mindre problematiskt att ligga ner i sängen sedan. Här någonstans slutade vi även med lustgasen då jag inte hade så himla mycket nytta av den längre.
Någon gång här mot slutet så började jag ju emellanåt åt få den där tryckande känslan av att det var något som ville ner - men då skulle jag hålla emot... Jag tror att det syntes ganska väl på mitt ansiktsuttryck när dessa nya typer av värkar kom... Det verkade ialla fall så. Barnmorskorna hade koll...
När nu krystningsarbetet närmade sig - även om inte jag direkt fattade det - föreslog Irina även att vi skulle sätta bäckenbottenbedövning. Återigen - visst, varför inte? Och det var nog ett bra val så här i efterhand.
Jag har väldigt dimmiga minnen av de sista timmarna av förlossningen och när jag såg i förlossningsjournalen att jag bara krystade sista halvtimmen blev jag lite paff. Det kändes myyyycket längre! ;) När jag väl fick sätta igång att krysta så var en av sakerna som for genom huvudet att "det känns verkligen som att försöka bajsa ut en vattenmelon"... Och trots att barnmorskan lite tidigare började säga att "bebisen kommer på den här sidan dygnet" så kände jag mig mycket skeptisk. Det skulle aldrig ta slut... Jag var sååå trött. Jag orkade inte mer. Men varje gång en ny värk kom så orkade jag ändå på något konstigt sätt. I början skrek jag nog ut varje krystningsvärk men Irina föreslog att jag istället skulle hålla in luften och använda den för att trycka på. Dels blev det kraftigare tag på det sättet och dels skonade det mina stämband till dagen efter.
Jag hade förväntat mig att krystningsvärkarna skulle göra ondare - men det har jag nog bäckenbottenbedövningen att tacka för.
När tillslut trycket försvann och bebisen kom ut kl 22:41 fredag kväll så kunde jag bara tänka "Va - är det slut?" och det jag sa var "Det blev en bebis i alla fall" - eller något åt det hållet ;).
Så slutresultatet blev att födelsedatumet blev 15/5 - detta borde väl pappa som tycker om siffran 5 komma ihåg? :) Dessutom var det en massa femmor i journalnumret också :).
Det blev långt - men inte så mycket jobbiga detaljer... ;) Starkt jobbat att orka läsa ända hit.
Kram på er!
Tillägg 21:05, 19/5:
Förresten ytterligare en sak - och det här är nog tack vare att det tog lite tid. Jag sprack inte alls! De fick sy ett enda litet stygn inuti slidan, men i övrigt klarade jag mig helt utan den typen av problem.
