Det tog tid även denna gången - och känsliga läsare fortsätter på egen risk... ;)
Jag hade planerat att jobba sista dagen 10/1, men på kvällen när jag gick och la mig 9/1 kände jag att det började mola i magen och kände att det där kan vara såna där sammandragningar som det hela började med förra gången... Men eftersom jag hade såna ett par dagar tidigare så tänkte jag att det var lika bra att försöka sova iallafall.
Kunde sova någotsånär till kl 03 när jag kände att det blev mer regelbundet och svårt att ignorera. Jag gick upp, tog en värktablett och försökte gå och lägga mig igen. Det var dock inte alls särskilt mysigt att försöka ta sammandragningarna liggande i sängen och jag gick upp och ställde mig i duschen istället. Det var väldigt skönt, men man kan ju inte stå och duscha hur länge som helst. Efter en stund bytte jag till badkaret och det var också väldigt skönt - men samma sak där - man kan inte sitta i badet hur länge som helst... I badet så hade jag klockan med mig och kunde konstatera att sammandragningarna kom var 5:e minut och höll i sig ca 30 sekunder.
Gav upp planerna på att sova och satte mig på pilatesbollen med datorn nära till hands. Strax innan 05 när sammandragningarna fortfarande kom var 5-10:e minut så ringde jag till förlossningen och mest bara föranmälde att det kändes som att bebis var på gång idag. De tog lite basuppgifter och sa att jag var välkommen in utan att ringa först när jag kände att det inte gick att hantera hemma längre.
Adrian kom upp vid 5:15 och konstaterade att "Nu har jag sovit klart i min säng" - sötplutten... ;)
Diskuterade lite med M hur vi skulle göra och bestämde oss för att skicka Adrian till dagis och att M skulle ta bilen till jobbet så att han kunde komma hem fort fort om det skulle behövas. Själv fick jag meddela chefen att jag fått ändrade planer och inte skulle komma till jobbet på tisdagen (tur att vi fick Välkommen vikarien/Lycka till Sofie-fika på måndagen redan... ;)).
Eftersom jag varit så inställd på att vi skulle passera BF med råge så hade jag inte ens hämtat TENS-apparaten ännu. Övervägde om jag skulle strunta i den, men fick hjälp av "svärföräldrarna" med upphämtningen hos
Mammaglädje - mycket uppskattat hjälp!!!
Så började då en av de mindre roliga dagarna i den här graviditeten - förväntan var ju att något skulle hända... det var inte riktigt så det blev. Hela dagen fortsatte i samma tempo - 10 minuter mellan sammandragningarna och de höll i sig i ca 45-60 sekunder. När det började bli dags för hämtning på dagis bestämdes att Adrian fick åka ut till farmor och farfar för säkerhets skull. (Och eftersom farfar är favoritpersonen så är det sällan ett problem). M körde dit Adrian och kom sedan hem till en Sofie som börjat misströsta något - är det bara falsklarm eller varför händer inget mer?
Som några av er kanske kommer ihåg från
förra gången så var startsträckan även då ganska lång. Då tog det 12 timmar innan sammandragningar övergick i värkar och sedan ytterligare 12 timmar innan bebis var ute. Så nu när det redan gått mer än 12 timmar med sammandragningar och inget händer så började man som sagt misströsta lite - det skulle ju gå fortare den här gången!
En liten stund innan M kom hem så hade jag åter ringt till förlossningen för att få lite stöttning och rådgivning. Jag kom överens med barnmorskan om att jag skulle komma in på kontroll när M kommit hem.
Sagt och gjort, vi plockade iordning det sista i BB-väskan, smådonade med lite annat och åkte sedan in till förlossningen.
Vi blev invisade i ett av inskrivningsrummen och fick vackert vänta på att en barnmorska skulle komma och titta till oss. Efter en stund togs CTG som visade konstiga värden på mina värkar men fina värden för bebishjärtat. Barnmorskan kollade även tappen och om jag öppnat mig något - lite kvar av livmodertappen och öppen en centimeter eller så... Visserligen fint att det verkade vara något som hänt, men alltså - en ynka centimeter - av 10???
Eftersom vi kom lagom i skiftbytet så fick vi träffa lite olika barnmorskor, men de hade samma budskap. Alternativen var följande: 1) Jag får en sovdos och åker hem, kommer tillbaka imorgon när det blir jobbigt igen. 2) Jag får en lite värre sovdos och stannar kvar. 3) De ger mig något som triggar igång det lite mer.
Med tanke på att jag nu arbetade på två nätter med 4-5 timmars sömn i rad så lät sovdos väldigt tilltalande. Och det var också alternativ 2 som barnmorskan till slut förespråkade - stanna kvar, få lite sömntablett, värkavstannande Bricanyl och morfin för att ytterligare söva mig. Så vid 21-snåret kröp jag i säng på samma förlossningssal som vi hade när vi fick Adrian och somnade så småningom. Instruktionen var att höra av mig om jag fick svårt att somna om, men att förlossningspersonalen inte skulle störa mig annars.
M åkte hem med bilen och kom sen tillbaka och sov i sängen bredvid (eller faktiskt så sov han i förlossningssängen och jag i anhörigsängen... ;) )
Vid 2-tiden vaknade jag till och kände av värkarna igen, ringde på personalen och fick lite värmekuddar som räckte för att jag skulle sova 2 timmar till. När jag sedan vaknade kände jag att det så smått började ticka igång igen - tre värkar som kändes ordentligt mellan 04 och 05 och sen var vi tillbaka på 10-minutersintervaller.
Vi fick lite frukost (och M fortsatte att sova tills jag sa ifrån... ;) ) Framåt 7:30 gjordes dagens första undersökning och barnmorskan J kunde konstatera att jag nu var öppen drygt 4 cm! Skönt att det gjort effekt senaste timmarnas jobb - men samtidigt - minnena från förra förlossningen hängde kvar. Då var det fortfarande 12 timmar kvar när jag var öppen 4 cm... Så vi tog det med lite resignation och svart humor. Undersköterskan L sa dock glatt att vi gärna fick passa på innan 13 eftersom hon gick av passet då...
Jag bad om en förlossningsboll och BM J föreslog även ett gåbord - det sistnämnda var suveränt. Det gjorde alldeles för ont att sitta ner...
Hittills hade jag bara använt TENS-en som smärtlindring med en ganska bra känsla (+ M:s närvaro och massage under värkarna förstås!!!). Men BM J tyckte att vi kanske skulle rigga upp lustgasen också. Sagt och gjort, och vilket skillnad det är när man andas i masken! Man koncentrerar sig på ett helt annat sätt att ta djupa och lugna andetag.
Nu förflöt ytterligare ett par timmar med TENS/lustgas och tätare värkar till strax efter 10 när BM J tittade till oss för undersökning igen - vid 10:20 gjordes undersökningen och hon konstaterade nu att jag var öppen 7 cm! Nu gick värkarna i stort sett i ett - i och med undersökningen föreslog BM J att jag skulle lägga mig på sidan i sängen (eftersom ryggläge var alldeles för smärtsamt men att jag behövde vila benen efter att ha stått och tagit värkar sen jag vaknade). Trixandet med att komma ner i sängen för undersökningen - att byta ställning till sidoläge osv triggade värk efter värk och nu var det knappt att jag hann andas utanför masken innan nästa värk satte igång. Det tog inte många minuter förrän jag kände den tryckande känslan av att behöva bajsa och uttryckte detta - BM J förtydligade för mig att det är barnet som trycker på. Nästa undersökning visade att det var fullt öppet och fritt fram att krysta.
Tricket med andningen nu var att inte släppa ut luften med skrik utan att hålla in och använda luften att trycka nedåt. Jag kände att jag fick exemplarisk coachning från BM J, USK L och M men att jag hade svårt att följa instruktionerna exakt... Men jag tror inte det tog mer än fyra eller fem krystvärkar för lillfian att komma ut! För ut kom hon - med ett huvud fullt av hår precis som storebror - 10:57 var klockan - en dryg halvtimme tog det alltså att gå från 7 cm till målgång!
Efter en liten stunds väntande kom även moderkakan ut hel och fin, men ganska liten efter USK L:s omdöme. BM J kunde konstatera att jag var hel i underlivet och ungefär nu började hela jag skaka. Läskig känsla som jag inte riktigt kommer ihåg från förra gången (M tror att det var för att jag helt enkelt var helt slut förra gången - det fanns inget kvar att ge).
När bebis var ute och jag förflyttad till den rena sängen som redan fanns i salen så fick vi en stund för oss själva bara lilla familjen. (Förklaringen på detta kom dagen efter när vi såg webbisannonserna - minst två barn till föddes strax efter 11...) Lillfian hittade ganska snart fram till bröstet och kunde suga lite.
Efter lite väntetid fick jag möjlighet att gå och duscha och fräscha till mig lite grann. Vi arbetade nu efter tidsplanen att vi skulle få åka hem efter barnläkarundersökningen av lilltösen som kunde ske tidigast 6 timmar efter födseln. Men tyvärr visade det sig att det var lite för många barn som var i mer akut behov av läkarkontroll - slutresultatet blev att vår undersökning inte gjordes förrän morgonen efter hon föddes - vilket ledde till att vi fick sova kvar på förlossningen ytterligare en natt innan vi fick åka hem.
Och där är vi nu - ett och ett halvt dygn efter hemkomst och vi lever fortfarande. :)
