Mitt hjärta värker...

Jag vet inte om jag nämnt tidigare att mina mammakompisar börjat poppa ur sig småsyskon? Nu fick iallafall mammakompisen L en lillebror förra veckan (efter lite dramatiska veckor för L med dödsfall i den närmaste familjen och efterföljande begravning).

Eftersom grabben var beräknad till i början av maj så blev han ju lite för tidigt född. Så de skulle stanna kvar på BB ett tag. Nu igår fick jag veta av L att lillebror är en liten go' kille med "extra allt", han har fått diagnosen Downs syndrom. L beskrev det som att livet pendlar mellan glädje och oro. Det låter rimligt. Glädje för de båda barn man har, oro för hur mycket diagnosen kommer att påverka lillebrors liv. Och hela familjens liv.

Nu måste jag ändå säga att av de vänner jag har så tror jag att den här familjen är en av dem som kommer att kunna hantera den här situationen allra bäst för hela familjens bästa. Visserligen är det säkert så att det inte går att avgöra förrän någon verkligen varit i den situationen, men förutsättningarna är bra tror jag.

Mitt hjärta värker för dem och jag hoppas kunna bidra med sånt som vänner ska bidra med när sånt här blir verkligheten man lever i.

KRAM