Kluven föräldrasyn

Man blir ju som förälder väldigt glad åt diverse framsteg som barnen gör. Men ibland kan man också bli lite kluven, en del utvecklingssteg gör en mest orolig...

Adrian har till exempel blivit ganska duktig på att klättra på diverse saker och det är ju roligt att han har så mycket motorisk kontroll. Men det betyder också att han börjat inse att man kan klättra från en sak till en annan. Och att en del saker går att flytta på. Pallen vi använder vid tvättstället går till exempel även att använda för att klättra upp på TV-bänken med. Och väl där kan man ju använda knapparna på TV:n som mamma och pappa brukar använda.

På samma sätt kan stolar flyttas så att man kommer åt saker som man inte kommer åt annars... Inget står längre säkert i det här hemmet. :P

Dessutom har han tydligen filurat ut hur man öppnar vitrindörrarna till bokhyllorna... *suck*

För att inte tala om att han nu vuxit så mycket att han når upp att öppna innerdörrarna, det går alltså inte att stänga in saker längre utan att låsa dörrarna.

Missförstå mig inte - jag är huvudsakligen glad att utvecklingen går framåt i vad jag antar är normaltakt. Men man blir lite trött på att hela tiden flytta saker högre och högre upp, att säga ifrån att så där får man inte göra osv. För det verkar ju göra väldigt lite intryck i vilket fall som helst.

Det känns som om det liksom hörs att jag är helt slutkörd... För givetvis blev M sjuk i helgen så att tiden man vill använda till att hjälpas åt så att bägge får vila lite grann gick åt till M:s återhämtning och mitt hemmaroddande. Till exemepel - gissa vad jag gjorde vid 21-tiden igår kväll (lördag) när Adrian somnat...

Utflykt till soprummet!!! Kanske inte det allra roligaste man kan hitta på en lördagkväll. ;)