Ajajaj...

Man börjar ju fundera på sin lämplighet som förälder när enda tillfällena det händer något riktigt oroande i olycksväg så är det när man är ensam med barnet och pappan inte kan komma hem på några minuter... I helgen var det dags igen - Adrian verkar på något sätt ha stukat foten. Vår teori för tillfället är att han kanske fastnade med foten under soffan när han ramlade. För allt jag såg var att han stod vid soffan och sedan ramlade och var så fruktansvärt ledsen att han inte kunde lugna ner sig på en väldigt lång stund.

Så jag fick tillfälle att ytterligare utvärdera sjukvården här i stan - vi var på Närakuten på inrådan av 1177 och därifrån skickades vi sen vidare till röntgen på sjukhuset för att kontrollera att det inte var något brutet. Och det var det tack och lov inte så vi fick vackert gå hem igen.

Efterverkningarna av fallet har ju då varit att lillplutten inte alls velat stödja på foten vilket gjorde att han inte ens kröp i två dagar. Nu kryper han igen och kan med nöd och näppe stödja lite grann på foten. Det verkar inte som att det gör lika katastrofalt ont när han sätter i foten längre och det är ju skönt.

Att Adrian inte kunnat ta sig fram själv har inneburit att han fått vara i famnen väldigt mycket eftersom han annars bara suttit på golvet och gråtit. Man får inte så himla mycket gjort med 10 kg småbarn i famnen kan jag säga... :P